Det regulatoriska landskapet
Insikter inom regelefterlevnad
Det regulatoriska (juridiska) landskapet avser ett nätverk av lagar, förordningar och policyer som styr företag och organisationer inom en specifik bransch eller geografisk region. Dessa omfattar internationella förordningar, direktiv och fördrag, såväl som nationell lagstiftning. Utöver dessa påverkar även statliga policyer och strategier, finansiella rapporteringsstandarder och branschspecifik praxis hur ett företag kan bedriva sin verksamhet.
Man kan använda ett strategiskt och strukturerat tillvägagångssätt gentemot det regulatoriska landskapet, vilket innebär att man proaktivt hanterar regleringarnas kontinuerliga inverkan på verksamheten för att säkerställa efterlevnad och minimera risker. Detta inkluderar att ha en förståelse för de olika regulatoriska ramverken, att kontinuerligt analysera deras omfattning och inverkan, samt att vara aktivt involverad i deras utvecklingsfaser genom deltagande i intressentmöten, expertworkshops och ämnesrelaterade konferenser.
1415 har även bjudits in av statliga myndigheter för att bistå i framtagandet av den Nationella planen under Naturrestaureringsförordningen (Nature Restoration Regulation). Vi för en nära dialog med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten om planens detaljer och omfattning, vilken beräknas vara färdigställd i mitten av 2026.
Det juridiska landskapet utgör en hörnsten för arbetet med naturrestaureringsprojekt och för att verka på marknaderna för biologisk mångfald och koldioxidupptag idag. Genom ett proaktivt förhållningssätt kan man därför inte bara säkerställa att alla regler och förordningar efterlevs, utan även utnyttja och finna synergier mellan ramverk, policyer och strategier som en karta och kompass för positiv handling genom projektdesign och implementering.
Det terrestra regulatoriska landskapet
Det akvatiska regulatoriska landskapet
Det akvatiska juridiska landskapet – ett holistiskt ramverk
Marina vatten
Marina vatten och Havsmiljödirektivet (MSFD) är EU:s främsta verktyg för att skydda och bevara hälsan på våra kuster, hav och oceaner. Detta innebär att uppnå produktiva och motståndskraftiga marina ekosystem samtidigt som man säkrar en mer hållbar användning av marina resurser.
Havsmiljödirektivet harmoniserar med Förenta Nationernas Havsrättskonvention (UNCLOS) genom delade mål, och är utformat för att bidra till målen i EUs Gröna Giv, särskilt EU:s strategi för biologisk mångfald (2030) och handlingsplanen för nollutsläpp.
I enlighet med detta direktiv måste EU:s medlemsstater utveckla nationella marina strategier för att uppnå ”god miljöstatus”. För att detta ska kunna bedömas fastställer bilaga I elva kvalitativa Deskriptorer:
- Deskriptor 1: Biologisk mångfald bevaras
- Deskriptor 2: Främmande arter förändrar inte ekosystemen negativt
- Deskriptor 3: Bestånden av kommersiellt utnyttjade fisk och skaldjur är friska
- Deskriptor 4: Marina näringsvävar säkerställer arternas långsiktiga överlevnad och reproduktion
- Deskriptor 5: Övergödningen minskas
- Deskriptor 6: Havsbottnens integritet säkerställer ekosystemens funktion
- Deskriptor 7: Bestående förändring av hydrografiska villkor påverkar inte ekosystemen negativt
- Deskriptor 8: Koncentrationer av föroreningar ger inga föroreningseffekter
- Deskriptor 9: Föroreningar i fisk och skaldjur ligger på säkra nivåer
- Deskriptor 10: Marint skräp orsakar inte skada
- Deskriptor 11: Tillförsel av energi (inklusive undervattensbuller) påverkar inte ekosystemet negativt yt- och grundvatten
Yt- och grundvatten
Bland de viktigaste lagarna och policyerna med direkt relevans för Havsmiljödirektivet finns ramdirektivet för vatten (Vattendirektivet). Detta direktiv utgör den huvudsakliga grunden för vattenpolitiken i Europa och fastställer regler som skyddar vattenresurser, ekosystem i söt- och saltvatten samt säkerställer att vårt dricksvatten och våra badvatten är rena. Det sätter även upp målet att uppnå god status för alla yt- och grundvatten inom EU, vilket knyter an till målet om god miljöstatus enligt Havsmiljödirektivet.
Under 2025 lanserade EU 2025 års Europeiska Strategi för vattenresiliens (European Water Resilience Strategy), som syftar till att bekämpa vattenbrist, förbättra vattenförvaltningen, utöka tillgången till rent vatten, driva på innovation och återställa det brutna vattenkretsloppet. Detta är tänkt att skydda samhällen och biologisk mångfald, samt stärka EU:s ekonomi.
(För mer information, se https://environment.ec.europa.eu/topics/water_en)
I slutändan handlar det om att upprätthålla vår livskvalitet: livsmedelstrygghet, vatten och natur.
Europeiska unionens medlemsstater enades under 2024 om det nya regelverket
För certifiering av koldioxidupptag, Carbon Removal and Carbon Farming Certification Framework (CRCF).
Detta nya regulatoriska ramverk syftar till att åtgärda den tidigare bristen på de standarder och regler som krävs för att skapa en frivillig marknad för kolkrediter med hög integritet, som är attraktiva för villiga investerare. Sammanfattningsvis omfattar det: kvantifiering, övervakning, rapportering och verifiering (MRV), metoder, baslinjeberäkningar, additionalitet för aktiviteter samt centrala principer att följa. Koldioxidupptag faller under detta ramverk om de resulterar i en tydlig positiv klimatnytta, samtidigt som greenwashing undviks.
Kolinlagring i jordbruk/skogsbruk (Carbon farming) under CRCF
Detta nya ramverk utgör det hittills mest robusta och konsekventa certifieringssystemet globalt och uppnår en nivå av kvalitet och standard som tidigare inte skådats. Följande text är en sammanfattning av vissa centrala delar av CRCF-förordningen som är mest relevanta för kolinlagring i jordbruket.
Preambeln (som avser allt mellan titeln och förordningens artiklar) anger orsakerna till själva förordningen, dess mål och hjälpsamma beskrivningar av hur lagen är tänkt att tolkas. (Se ruta 1)
Bestämmelserna (”bestämmelser” avser den lagstiftande delen av rättsakten). (Se ruta 2)
Ruta 1
Sammanfattning av Preambeln
(4) CRCF kommer att stödja utvecklingen av aktiviteter inom kolinlagring i jordbruket som resulterar i en tydlig positiv klimatnytta, samtidigt som green-washing undviks. När det gäller kolinlagring i jordbruket är det tydligt att aktiviteter som genererar nyttoeffekter (co-benefits) för biologisk mångfald kommer att prioriteras, vilket bidrar till att nå de mål för naturrestaurering som fastställts i EU-lagstiftningen.
(11) För att omfattas av förordningen bör aktiviteter bli ekonomiskt bärkraftiga tack vare den incitamentseffekt som certifieringen ger. En sådan effekt föreligger när incitamentet från de potentiella intäkterna, till följd av certifieringen, förändrar verksamhetsutövarnas beteende på ett sådant sätt att de engagerar sig i den tillkommande aktiviteten.
(15) Koldioxidupptag och kolinlagring i jordbruket har en stor potential att leverera ”win-win”-lösningar för hållbarhet, även om målkonflikter inte kan uteslutas. Därför bör minimikrav för hållbarhet säkerställa att aktiviteter inte leder till betydande skada, samtidigt som de genererar co-benefits för begränsning av och anpassning till klimatförändringar, samt skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem.
Aktiviteter inom kolinlagring i jordbruket ska som minst generera co-benefitsför målet att skydda och återställa biologisk mångfald och ekosystem, inklusive markhälsa samt undvikande av markförstöring.
Vid framtagandet av certifieringsmetoder för kolinlagring i jordbruket bör kommissionen ta hänsyn till behovet av att bidra till att säkerställa livsmedelstrygghet och främja skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem. Den bör främja de aktiviteter som har störst potential att ge positiva nyttoeffekter för biologisk mångfald, samt beakta skogsstruktur på lång sikt, kolförrådens långsiktiga stabilitet, ekosystemhälsa, motståndskraft och risk för naturliga störningar.
(17) Nyttoeffekter för biologisk mångfald som går utöver minimikraven för hållbarhet, i syfte att generera ett mervärde (premium) för de certifierade enheterna, skulle kunna inkludera positiva listor över aktiviteter som anses generera sådana effekter. Dessa ytterligare nyttoeffekter skulle ge de certifierade enheterna ett högre ekonomiskt värde och resultera i högre intäkter för verksamhetsutövarna. Kommissionen bör prioritera utvecklingen av skräddarsydda certifieringsmetoder för kolinlagring i jordbruket som ger betydande nyttoeffekter för biologisk mångfald och bidrar till hållbar förvaltning av jordbruksmark och skog.
(18a) Givet behovet av att snabbt skala upp koldioxidupptag inom unionen, bör kommissionen i det första skedet av utvecklingen av certifieringsmetoder prioritera de aktiviteter som är mest mogna, som kan ge hållbarhetsrelaterade nyttoeffekter, samt aktiviteter inom kolinlagring i jordbruket som bidrar till hållbar förvaltning av jordbruksmark, skog och den marina miljön.
Ruta 2
Sammanfattning av bestämmelserna
Artikel 1:
Artikel 1: Syfte och tillämpningsområde Detta ramverk har till syfte att underlätta spridningen av koldioxidupptag av hög kvalitet och kolinlagring i jordbruket i EU. Det sker genom inrättandet av ett frivilligt unionsramverk för certifiering, som fastställer kriterier för kvalitet, regler för verifiering och regler för godkännande av certifieringssystem.
Kolinlagring i jordbruket (Carbon farming): En aktivitet relaterad till förvaltning av mark, kustnära vatten eller skog, som resulterar i kolförrådsökning eller i att koldioxidutsläpp till atmosfären minskas. Detta ska ske under en period av minst fem år.
Nyttoeffekter (Co-benefits): En positiv effekt på ett eller flera av de miljömål för hållbarhet som anges i artikel 7.
Artikel 3: Kvalitetskriterier För att certifieras enligt detta ramverk måste aktiviteterna uppfylla de kvalitetskriterier som fastställs i artiklarna 4–7 (QU.A.L.ITY-kriterierna: Quantification, Additionality, Long-term storage och Sustainability).
Artikel 2: Definitioner
Artikel 4: Kvantifiering Aktiviteten ska generera en nettofördel för klimatet.
Denna beräknas som skillnaden mellan de klimatvinster som aktiviteten genererar och en baslinje som representerar vad som skulle ha hänt i frånvaro av aktiviteten.
Artikel 5: Additionalitet Aktiviteten ska vara additionell, vilket innebär att den går utöver lagstadgade krav på operatörsnivå och att certifieringens incitamentseffekt är nödvändig för att aktiviteten ska bli ekonomiskt bärkraftig.
Artikel 6: Långsiktig lagring Operatörer ska visa att aktiviteten syftar till att lagra kolet på lång sikt. För kolinlagring i jordbruket ska risker för återföring (att kolet återgår till atmosfären) hanteras genom lämpliga övervaknings- och riskhanteringsmekanismer, såsom buffertpooler.
Artikel 7: Hållbarhet och nyttoeffekter En aktivitet får inte orsaka betydande skada för något av de miljömässiga målen (”do no significant harm”). För kolinlagring i jordbruket måste aktiviteten generera nyttoeffekter för minst ett av följande mål:
Begränsning av och anpassning till klimatförändringar.
Hållbar användning och skydd av vatten- och marina resurser.
Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem (inklusive markhälsa).
Minimikravet ses i 7.2: En aktivitet för kolinlagring i jordbruket ska som minst generera nyttoeffekter (co-benefits) för det hållbarhetsmål som avses i punkt 1 f:
1(f) skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, inklusive markhälsa samt undvikande av markförstöring.
Enligt artikel 8 är kommissionen skyldig att prioritera utvecklingen av certifieringsmetodologier för de mest mogna aktiviteterna, vilka har potential att generera de största samfördelarna.
För kolförrådande jordbruk ska aktiviteter som bidrar till ett hållbart nyttjande av jordbruksmark, skogar och den marina miljön också prioriteras.
Artikel 8 belyser även vikten av att främja och återställa biologisk mångfald och ekosystem, att främja ett hållbart nyttjande av biomassa och livsmedelstrygghet, samt användningen av buffert- eller försäkringsmekanismer inom certifieringsmetodologier.
Kapitel 3 och 4:
Artiklarna 9–14 beskriver de operativa reglerna för organ och system, samt processerna för certifiering och register (se förklarande flödesschema).
Kapitel 5 och bilagor:
Artiklarna 15–19 fastställer slutligen undantag samt ramarna för översyn, följt av bilagorna som anger de mer detaljerade bestämmelserna i vissa artiklar.
Certifiering under CRCF
CRCF – Overview of verification process
Working Paper on: Verification rules under the CRCF Regulation.
CRCF Verification Technical Assistance (VERTA project)
Service request 2023/07, Framework reference: CLIMA.A4/FRA/2019/0011
Europeiska kommissionen – ”Färdplan mot naturkrediter” (Roadmap towards Nature Credits)
I juli 2025 lanserade Europeiska kommissionen en ”Färdplan mot naturkrediter”. Detta är ett välkommet tillskott av incitament för privata investeringar i åtgärder som skyddar och bevarar naturen, samtidigt som de som genomför och investerar i dessa åtgärder belönas.
Naturkrediter representerar en investering i naturpositiva åtgärder och utfärdas genom en tvåstegsprocess: Den naturpositiva åtgärden certifieras först och ett certifikat utfärdas, vilket ger en försäkran om att åtgärden upprätthåller vissa standarder genom att specifika, fördefinierade kvalitetskriterier har uppfyllts. Certifikatet påvisar därmed miljömässig integritet. Därefter utfärdas verifierade naturkrediter baserat på certifikatet och resultaten. Dessa kan sedan sparas, samlas i pooler och handlas med.
Genom att göra det möjligt för aktörer och intressenter att påvisa sina naturpositiva åtgärder kan ett skifte ske, från att bara begränsa skada till att aktivt vända den oroande trenden av naturförlust. Företag som antar sådana naturpositiva strategier drar nytta av ökat förtroende från investerare, bättre finansiella villkor och större långsiktig motståndskraft (World Economic Forum).
Kolkrediter och naturkrediter
Kol- och naturkrediter är kompletterande men distinkta verktyg. Kolkrediter fokuserar främst på koldioxidupptag och minskade utsläpp (i vissa fall med biologisk mångfald som en nyttoeffekt), medan naturkrediter fokuserar på aktiviteter som skyddar och återställer biologisk mångfald och ekosystem.
Förordningen om restaurering av natur (Nature Restoration Regulation)
En ny förordning om restaurering av natur (NRR) trädde i kraft i augusti 2024. Den fastställer bindande mål för att återställa utarmade ekosystem, särskilt de med störst potential att fånga in och lagra kol samt att förebygga och minska effekterna av naturkatastrofer. Sättet som länderna ska arbeta mot målen på är genom skapandet av nationella restaureringsplaner, där specifika åtgärder som är bäst lämpade för varje lokalt område kommer att överenskommas.
Den svenska restaureringsplanen under utveckling
1415 har bjudits in för att bidra till utvecklingen av den svenska restaureringsplanen gällande skog, jordbrukslandskapet, kust- och marinlandskapet samt finansieringsalternativ, såsom naturkrediter.
1415 deltar aktivt i dialogen i flera expertgrupper:
Arbeta med synergier
Restaureringsmål och krav för livsmiljöer och arter bör komplettera varandra och fungera i synergi, i syfte att uppnå det övergripande målet att återställa ekosystem över nationer.
De restaureringsåtgärder som krävs för att nå ett specifikt mål kommer i många fall att bidra till att nå andra mål eller uppfylla andra skyldigheter. Vi bör därför planera restaureringsåtgärder strategiskt för att maximera deras effektivitet i att bidra till naturens återhämtning i stor skala.
Nyfiken på hur 1415 arbetar med det regulatoriska landskapet? Klicka här.
Miljömässig hållbarhet
Jordbruksverksamhet har förmågan att avlägsna kol från atmosfären till mark och biomassa, vilket gör livsmedelsproduktionen mer motståndskraftig mot klimatrelaterade skador och därmed bidrar till livsmedelstrygghet.
I EU:s ’Vision för jordbruk och livsmedel’ framhävs vikten av att skapa incitament för hållbarhet, och när det gäller koldioxidupptag och kolinlagring (’Carbon farming’) kommer tillvägagångssätten att bli mer harmoniserade tack vare CRCF.